Det är kallt, jag är förkyld och det känns länge tills fjällen...
De senaste nätterna har det inte varit mycket sömn på. Frans har velat äta mest hela tiden och in i mellan har han kräkts. Han är en riktig liten kräkis våran sötnos!
Jag skulle egentligen ha varit hos tandläkaren imorse, men är rejält förkyld så det var bara att lämna återbud. Idag och imorgon är lugna dagar, Ellen är på dagis och vi har inga riktiga planer för kvällarna. Känns ganska skönt att kunna sova igen lite på dagarna, men jag har insett att jag är en människa som behöver aktiviteter och samtal med medmänniskor på dagarna. Tror jag helt enkelt får ta tag i det när jag är frisk och kanske besöka Öppna förskolan?
På fredag ska vi gratta stora Ella som blir hela 2 år! Det känns helt galet vad fort tiden går, kommer nog gå fort till Ellen också blir 2 år. Ska bli jättekul att träffa hela familjen Johansson/Granström, var så länge sen vi sågs! Efter kalaset åker Fredric och eventuellt Ellen ner till Övik för tävling på lördag i Söderhamn.
Kommer nog bli en ganska långsam helg för mig, men fick ett glatt sms av Stina att hon kanske tar bussen upp å det vore verkligen kul :)!
Torr förlossning
Så här blev min andra förlossning eftersom lille Frans blev utan fostervatten. Den torra förlossningen inleddes med ballongöppning och härligt värkstimulerande dropp, avslutades i ilfart och sen obeskrivlig smärta då moderkakan inte ville kika ut. Belöningen efter slitet kompenserar allt och vi fick en underbar liten Frans!
Onsdag den 12/1 2011:
Jag arbetade fortfarande halvtid som fastighetsingenjör och skulle på morgonen till min barnmorska för en rutinundersökning. Hjärtljuden var fina, mina värden var bra, men SF-måttet hade inte ökat på tre veckor. Barnmorskan gav ett nervöst intryck och undrade om jag känt fosterrörelser som vanligt. Dagen innan hade jag sagt till Fredric att jag känt bebisen mycket mindre de sista veckorna och meddelade nu även min BM detta. Hon ringde förlossningen och vi fick besked om att åka dit omgående...
Det blev med andra ord inte att åka på jobbet utan vi for upp till sjukhuset. Väl på sjukhuset blev jag kopplade på en CTG och fick sitta i en timme och 40 minuter (!) innan barnmorskan kopplade lös mig. Hjärtljuden såg fina ut, men läkaren ville göra ett ultraljud för att kolla mängden fostervatten.
Nere på förlossningen såg läkaren att det var lite vatten, men kunde inte se flödet till moderkakan på ett önskvärt sätt. Blev då en tur till specialistmödravården och där konstaterade de att det var ett fint flöde till moderkakan, men att det var väldigt lite fostervatten och att bebisen var liten för sin ålder (vecka 37+1) med en uppskattad vikt på 2300-2400 gram. Specialistmödravården trodde inte vi skulle få åka hem och vi begav oss tillbaka till förlossningen.
Läkaren på förlossningen frågade om jag känt någon vattenavgång och det hade jag inte. De tog till trots av detta ett prov för att kontrollera om det var tidig vattenavgång, men fick inget utslag på testet. Läkaren tog sedan beslut om att vi skulle åka hem och komma tillbaka på fredagen för att göra testerna igen, men vi skulle höra av oss om vi kände ytterligare minskade fosterrörelser.
Torsdag 13/1 2011:
Jag var hemma hela dagen och vilade, tog en lång sovmorgon efter en orolig natt... När Fredric kom hem från jobbet hade jag fortfarande inte känt några fosterrörelser, men han lyckades reta fram lite rörelser genom att trycka på magen.
Jag var lite orolig under kvällen och hade sovit som en kratta natten innan eftersom man efter uppmaningen från läkaren ville vara observant på alla rörelser i magen. Fredric ringde in till förlossningen och de sa att vi var välkommen in på ett nytt CTG om vi ville, men sa att det inte borde vara någon fara eftersom allt sett så bra ut dagen innan. Vi bestämde oss därför för att invänta morgondagen...
Fredag 14/1 2011:
Vi hade en tid kl 10 och min pappa hade kommit upp för att passa Ellen. Vi for in till förlossningen och fick (som vanligt!) vänta en stund innan vi kopplades på CTG:n.
Allt såg även denna gång fint ut, men dagens läkare ville ändå kolla flöde och vattenmängd eftersom fosterrörelserna minskat ytterligare. En ny tur upp på specialistmödravården och fostervattnet hade minskat ytterligare.
Läkaren beslutade då att vi skulle komma in på en ny undersökning på kvällen och sen att vi skulle sättas igång på lördag morgon kl 8.
Kvällens CTG var även det fint och vi åkte hem, spelade lite kort med mamma och pappa och sen sov jag, för första gången på ett par dagar, riktigt gott.
Lördag 15/1 2011:
Dagen D var här!
Vi kom in på förlossningen till kl 8. Dagen inleddes med en CTG undersökning, som även denna gång såg bra ut. Eftersom det var så lite vatten ville dem inte sätta tablett för att mjukna livmodertappen och jag skulle därför öppnas med hjälp av en ballong.
Vid kl 10 sattes ballongen in. Det var inte världens mest bekväma åtgärd eftersom jag hade livmodertappen långt bak... Men det var inte heller det värsta jag varit med om, så man ska inte klaga allt för mycket :)!
Efter att ballongen satts in så skulle den dras i en gång i halvtimmen fram till dess att den kom ut. Vi såg skidor, spelade kort, gick runt i sjukhuset, såg House och spelade schack och till sist ploppade den ut när den nya BM kommit på vid kl 14.30. Då blev det en ny tur vid CTG:n.
Jag hade börjat få lite småvärkar, men som vid Ellens förlossning kunde inget registreras på CTG:n. Det värkstimulerande droppet kopplades på och jag började känna allt mer efter att eftermiddagen led.
Kl 19 var jag öppen 5 cm, sen gick det fort! Fick sterila kvaddlar som smärtlindring och hade sedan tidigare lustgas. Tyvärr tror jag att jag denna gång bad om kvaddlarna för sent och det kändes som om de inte fungerade så bra som med Ellen. Ville ganska direkt efter detta ha epidural och BM skulle beställa detta av narkosen som precis lämnat avdelningen. Jag var vid detta tillfälle öppen 7 cm.
Jag tycker att jag normalt är en ganska smärttålig person, men den smärta som följde den närmaste timmen var helt galen. Vid halv nio frågade jag efter epiduralen igen, men då var jag öppen 9 cm, så den hanns ej med.
Helt plötsligt gick det inte att andas lugnt mer, det bara tryckte på och jag hör Fredric ropa, nu kommer bebisen! Så kl 20.41 kom Frans ut och BM hann inte ens ta på sig handskarna. Det blev inga krystvärkar denna gång (eller möjligen en) och tur var kanske det eftersom Frans hade navelsträngen två varv runt halsen.
Efteråt kom Frans upp bröstet och jag skulle krysta ut moderkakan. Den ville dock inte kika ut till trots av tabletter, akupressur och diverse tryck. Läkaren kikade in och berättade för mig att det fanns två metoder att välja på:
- Att hon gick in i livmodern och försökte dra ut den (max ett försök) och jag andades lustgas för glatta livet.
– Att vi tog det på operation.
Jag som ville komma tillbaka till träning så snart som möjligt var livrädd för ordet operation, så det var bara att prova alternativ nummer ett.
Läkaren gjorde ett försök men fick ej ut den, men sa att det kändes som att hon fått ett grepp om den. Det krävdes fyra försök för att få ut den och det var en av de mest hemska känslor jag någonsin haft, smärta på hög nivå!
När moderkakan var ute fick vi veta att det enda fostervatten som funnits kvar var det som fanns i Frans hår. Så även om igångsättningen betydde en jobbigare förlossning är jag glad att beslutet togs!
Vi fick lite fika och Frans vägdes och mättes, 2710 gram och 47 cm lång, med andra ord större än vad som var förväntat utifrån ultraljudet.
Söndag 16/1 2011:
Vi kom upp på nya, fina BB vid två på natten. Jag hade förlorat en del blod och var lite halvborta, men inte i närheten så vinglig som jag var efter Ellens födelse.
Vi meddelade att vi ville åka hem under söndagen och fick sen sova. Under natten togs kanylen i min hand bort och jag fick lite smärtstillande. När vi vaknade på morgonen fick vi besked om att läkarronden var kring kl 10 och att om allt såg bra ut då fick vi åka hem.
Läkarundersökningen såg bara bra ut, Frans var så fin så! Så vi fick åka hem och fick en tid på BB Hemvård veckan efter. Jag hade ganska dåliga järnvärden och fick besked om att ta kontakt med hälsocentralen för kontroll efter en vecka.
Pappa kom och hämtade oss kring kl 12 och sen fick vi en mysig eftermiddag hemma med familjen från Graninge. Dem hjälpte oss att plocka fram alla kläder, vaggan och lagade en underbar middag.
